Pinsamt! ”flyktingpolitik”
Skitsnack! och brun statistik
Pinsamt! och ignorant
Dom bluffar och ljuger tills lögnen blir sann
Pinsam! hela eran politik är
Skitsnack! och brun retorik
Pinsamt! om vi kapitulerar
När nya fascismen blir normaliserad
(Partiet, Pinsamt)
1980-talet. Jag växte upp på 80-talet i ett av Stockholms så kallade miljonprogramsområden. Mina föräldrar bar, och jag skulle säga bär än idag, på många trauman från flykten från Iran. Flykten har dock varit det minst tunga i sammanhanget. Skulden över att ha överlevt och ha lämnat så många vänner och familjemedlemmar i den totalitära regimens händer är nog det smärtsammaste. Att ha kunnat bygga en tillvaro i trygghet och fred, bli föräldrar, återförenas med en del familjemedlemmar och vänner som också tagit sig till Sverige, samtidigt som nyheter om avrättningar av kamrater och en kär storasyster kom med dagliga bud, lämnade smärtminnen som än idag får mina föräldrar att brista ut i gråt så fort de hör vittnesmål från människor som utsätts för fängelsetortyr. Mina föräldrar fick permanent uppehållstillstånd relativt snabbt efter att de anlänt till Sverige. Det tog ungefär ett halvår.
– Alla kände till kriget mellan Iran och Irak, och Khomeinis förföljelse av oliktänkande. Det var inget du behövde bevisa eller så, berättar mamma.
Jag har inte upplevt krig och inte heller min bror. Vi båda föddes i Sverige och trots våra föräldrars trauman minns jag barndomen med nostalgi. Hur vi vadade i snön som nådde till knäna på vintrarna, och vår orangea pulka som vi blev dragna i. De första cykelturerna genom alla grönområden runt Järvafältet under våren. Vårt dagis som bestod av en blandning av vita svenskar och flyktingfamiljer. Och hur dagispersonalen samarrangerade olika högtider som Norooz där i stort sett alla dagisbarnen deltog. Så här i backspegeln konstaterar jag att mina allra första minnen av solidaritet manifesterades under mina barndomsår. På dagis och senare på vårt fritids, i de olika protestmanifestationerna på Sergels torg och Kungsträdgården och inte minst genom våra vardagsrumshögtalare som tjöt ut toner av Bob Marley, Violeta Parra och Björn Afzelius.
Det finns dock en sorgsen tunn slöja över dessa behagliga barndomsminnen – och den består till främsta del av mina föräldrars smärta. Flertalet studier visar på att trauma kan färdas genom generationer. Att även de som aldrig upplevt traumat i första hand kan lida av dess följder. Att veta att vi var många med liknande familjebakgrund och att det fanns grannar som ville oss väl, ett samhälle som i det stora hela tillät oss att få existera, det tror jag gjorde den stora skillnaden i att jag idag mest har glada minnen från den här tiden.
Flera år senare, i en återträff med fritidspersonal och några gamla förskole- och fritidskamrater berättade en av mina äldsta barndomsvänner hur hon hade noterat ett märkbart skifte i det som räknas som politiskt i hennes omgivning och framför allt inom skolvärlden från tiden för vår uppväxt.
– När vi växte upp var det en tid när vi sjöng sånger om solidaritet och fred, som I natt jag drömde, utan att det ansågs vara politiskt eller problematiskt.
Hon fortsatte konstatera att det inte ansågs vara politiskt korrekt att sjunga sånger om solidaritet i skolan då det var likställt med att vara vänster i den samtiden hon numera hade att göra. Jag minns att på vägen hem fick min väns ord mig att tänka på hur sånger till frihet kunnat bli något som behöver sjungas privat. Hur dessa frågor blivit något som inte får delas som en självklarhet till kommande generationer. Som att ens sammanhållning som mänsklig ras och empati för andra människor världen över inte ska vara något vi ska sträva efter utan snarare vara upp till var och en att utveckla i det privata livet.
2009. I slutet av min studietid i Lund började jag arbeta som boendepersonal på ett nyöppnat boende för de som av svenska myndigheter kategoriserats som ’ensamkommande’ ungdomar. Det var en märklig tid. Samtidigt som statsvetenskapen, som var mitt huvudämne, lärde oss om internationella konflikter, olika politiska ideologier och maktkamper mellan stater och företag, kom jag genom jobbet att befinna mig i mittpunkten för en nationell skandal vad gäller mottagandet av flyktingar. Boendet var det första att öppnas i Vellinge och innan ungdomarna ens hade flyttat in hade ett 50-tal grannar samlats i en upprorsliknande mobb i en lokal nära boendet och krävde att boendet skulle stängas ner. Uttalanden som att en inte ville att deras barn skulle behöva beblanda sig med de nyanlända ungdomarna var vanligt förekommande från de som var i opposition mot att boendet skulle öppna. En del menade dessutom att de nyanlända skulle bära på så tunga trauman att de kunde vara en fara för sin omgivning. Ungdomarna som skulle flytta in var inte välkomna av en stor del av befolkningen. Den dåvarande moderata kommunstyrelsens ordförande i Vellinge menade bland annat att kommunen inte hade pengar för att finansiera vård och omsorg för de ca 30 ungdomar som förväntades flytta in i kommunen. Ett underligt uttalande tyckte många då Vellinge kommun sedan länge tillhör en av landets rikaste kommuner.
2015: ”Och fram till det är gjort [att EU:s migrationspolitik setts över] så finns det en sak, en primär sak som Sverige kan göra för att få fler EU-länder att ta sitt ansvar, och det är att visa att vi helt enkelt inte har möjlighet att göra mer. Så syftet med de åtgärder som vi nu presenterar, det är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande. Det kräver att vi kraftigt får ner antal personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige – istället får dem att söka sig till andra länder.” Statsminister Stefan Löfven (S)
2021: Efter regeringens utspel om stängda gränser och ”andrum” i november 2015 infördes tillfälliga uppehållstillståndet som en temporär praktik för asylsökande. Tidigare hade praxis varit att samma grupp fått permanent uppehållstillstånd. De tillfälliga uppehållstillstånden skulle dock upphöra i år var det sagt. I slutet av juni kommer riksdagen att fatta beslut i frågan om den nya utlänningslagen. Regeringens proposition föreslår dock att de tillfälliga uppehållstillstånden och inskränkningar i familjeåterföreningen ska finnas kvar. Utvecklingen kring det som för cirka fem år sades vara en tillfällig period pekar mot att bli en permanent politik.
Den 18 maj hade Asylkommissionen boksläpp för antologin Rättssäkerheten och solidariteten – vad hände? En antologi om mottagande av människor på flykt. I boken skriver ett flertal forskare, professionella och civilsamhällsaktörer om den rättsosäkerhet som präglar arbetet med och tillämpandet av den svenska migrationslagstiftningen. Men den återger även berättelser om hoppfullhet och hur ett solidariskt samhälle fortfarande görs och kan göras trots de allt mer restriktiva lagarna. En av författarna i antologin är Baharan Kazemi, som nyligen disputerade i socialt arbete. En av frågorna som ställdes till henne under disputationen var ifall hon ansåg att förändringarna i utlänningslagen från 2015/2016 kunde ses som ett skifte eller om det snarare rörde sig om en kontinuitet i svensk migrationspolitik.
– Det är både och, beroende på vad vi pratar om. Det jag ser är att det finns en kontinuitet i hur gruppen ensamkommande barn/asylsökande görs till andra sorters människor med andra rättigheter. Att detta annorlundaskap även fanns i de tidigare lagarna som skrev fram gruppen som väldigt annorlunda från andra barn som behövde specialister mm. Men det som är ett brott mot tidigare diskurs är att man tidigare sa ”de är annorlunda – de behöver mer stöd och hjälp” så säger man nu ”de är annorlunda – farliga, dyra och inte vårt ansvar”. Talar man om asylrätt och tillgång till välfärd, så har det helt klart skett ett skifte, svarade Baharan.
Det är både och, svarar en av experterna som studerat hur solidariteten och rätts(o)säkerheten för unga migranter har utvecklats i Sverige de senaste åren. Jag slås av mina barndomsminnen när samtalet för disputationen fortgår. Vad hände med alla sånger om frihet och solidaritet som var så vanliga på förskolan och skolan? Flera berättelser i Asylkommissionens antologi vittnar om att dessa sånger fortfarande sjungs. Och Baharans avhandling är ännu ett exempel på hur hoppet utvecklas, parallellt med den hårdare samhällsutvecklingen, där civilsamhället och privatpersoner allt mer (illa tvungna) tagit på sig rollen med att bedriva välfärdsarbete för migranter. Sångerna finns där och sjungs ännu, dock inte längre som en självklarhet inom olika samhällsinstitutioner. Men sångerna sjungs, trots allt.