När jag skriver dessa rader har västvärldens evakuering i Afghanistan avslutats medan tiotusentals afghaner flyr landet. En central diskussionen inom Europeiska unionen är hur undvika att de når Europas stränder. För Europa och Sverige uppfattas dessa människor som ett problem och ett hot. Västvärlden förstår verkligen inte sig själva som ansvariga gentemot dessa människor, och en ny asyl- och flyktingpolitik i Sverige indikerar att de inte ens anses vara ”värdefulla” nog för att ”förtjäna” asyl och stöd.

Vårt projekt har den engelska titeln ”Migrants and solidarities: Negotiating deservingness in welfare micropublics”. Titeln är vare sig enkel att översätta eller tydliggöra på svenska men en ungefärlig översättning skulle vara ” Migranter och solidariteter: Förhandlingar om värdighet i välfärdsmikro-offentlighet”. I det här inlägget reflekterar jag kring det engelska ordet ”deservingness” som kan översättas både till värdighet och förtjänstfullhet, med lite olika betoningar. Vad betyder dessa ord och hur ska vi förstå dem i relation till en alltmer restriktiv asyl- och flyktingpolitik i Sverige?

Hur mycket är en människa värd eller hur mycket är en människa förtjänt av och vem bestämmer detta? Vi vet från tidigare forskning att människor rangordnas utifrån olika egenskaper. Framväxten och utvecklingen av välfärdsregimer har alltid varit en fråga om att bedöma värde och förtjänst. Eftersom välfärdsregimer huvudsakligen är nationalstatliga, har fokus varit på landets medborgare och i viss mån bosatta, men såväl Europeiska unionen (EU) som internationella avtal och konventioner påverkar också nationalstatliga bedömningar av värdighet och förtjänstfullhet.

I diskussionen av värdighet går det att grovt urskilja tre kategorier baserat på livsförlopp: barn, ekonomiskt aktiva och pensionärer (som vi studerar i detta projekt), där människor i den första och tredje kategorin inte förväntas tjäna sin egen försörjning. Dessa två har därför fått en liten speciell position i positiva bedömningar av värdighet och förtjänstfullhet.

I motsatt riktning placeras de som är i ekonomisk aktiv ålder och som inte tjänar sitt eget uppehälle utan ”legitimt” skäl (vilket jag återkommer till snart). I Sverige kan socialförsäkringar för dessa människor omfatta bl.a. sjukdom, arbetsskador, arbetslöshet, föräldraskap som åtnjuter ett betydande stöd men där diskussion om längd, ersättningsnivå och fusk har successivt försvagat dessa socialförsäkringar. Ekonomiskt bistånd (socialbidrag) är det sista skyddsnätet, en välfärdsförmån som historiskt har haft det sämsta folkliga och politiska stödet, där innehavare ofta setts som välfärdssnyltare och bidragsfuskare.

Som jag redan nämnt är idéer om välfärdens förtjänst ofta kopplade till medborgare och invånare. Forskning har visat att särskilt det ”socialdemokratiska” välfärdsregimprojektet främjade inkluderande och jämlikhetsdrivna reformer. Även om detta ofta var och är baserat på idéer om nationell tillhörighet och feministiska forskare har visat att välfärdens patriarkala rötter kvarstår.

Vårt projekt handlar i stället om ”de andras” tillgång till välfärd, dvs de som kallas papperslösa och asylsökande, där ytterligare dimensioner tillkommer i bedömning av värdighet och förtjänstfullhet. Vilken värdighet och förtjänstfullhet har dessa grupper i relation till den svenska välfärdsregimen? För att börja svara på den frågan är det viktigt att förstå den svenska välfärdsregimen i relation till migrationsregim. Medan asylsökande är i ett väntrum – varken inkluderade eller exkluderade – där deras värdighet och förtjänstfullhet i huvudsak ska bedömas i relation till rätten att få komma in i Sverige, är papperslösa per definition formellt utan rätt att vistas i Sverige. Den fråga vi utforskar fokuserar på förhandlingar kring värdighet och förtjänstfullhet samt solidaritet och vad det betyder för välfärd i interaktionen mellan dessa människor, migrantstödjande organisationer och gräsrotsbyråkrater. Detta sker i ett sammanhang av lagar och regler som skapar ramar för dessa interaktioner. Den svenska välfärdsregimen är för medborgare och bosatta, medan utlänningslagen i huvudsak reglerar välfärd för asylsökande och papperslösa.

Här tydliggörs värdet av dessa två grupper av människor. Staten ser till att asylsökande kan överleva i väntan på beslut men med en miniminivå som är betydligt lägre än ekonomiskt bistånd. Den dag beslut kommer flyttas de som får uppehållstillstånd till gruppen inkluderade, men fortfarande med lägre ersättningar och en högre grad av osäkerhet än ”riktiga svenskar” som tvingas överleva på ekonomiskt bistånd. Skulle de däremot få avslag och därmed sakna uppehållstillstånd, förlorar de snabbt även det minimala stödet som en får som asylsökande – de ska i princip svältas ut från Sverige. Men här kommer även skillnaden mellan barn och vuxna in. Den minimala överlevnadsersättningen kvarstår om det finns barn i hushållet, under tiden de medverkar till att tvingas lämna Sverige.

För papperslösa är situationen än värre! Hör finns inget ekonomiskt stöd från det offentliga, de ska ha det så horribelt så att de självmant väljer att lämna – det är explicit politikens syfte. Men barnen då? Här blir det mer komplicerat. I tolkningen av socialtjänstlagen som egentligen inte ska ersätta utlänningslagen, finns fortfarande en möjlighet för att hindra barn till papperslösa från att svälta. Denna möjlighet används i vissa kommuner men inte i de flesta, baserat på vad vi vet så här långt.

Välfärd är alltid kopplat till politik, attityder och reglering baserat på uppfattningar av människors värde och förtjänstfullhet. Den svenska utlänningslagen har blivit mer restriktiv både vad gäller vem som släpps in, men också baserat på stödet människor får som inte är insläppta – dvs saknar uppehållstillstånd.

En konsekvens av denna restriktiva politik är att människor som inte har uppehållstillstånd tvingas söka försörjning genom irreguljärt arbete för att överleva i Sverige. För dem – även om det innebär överlevnad i Sverige – betyder det också en superexploatering till mycket låga löner och ofta horribla arbetsvillkor. På sikt innebär det troligtvis också effekter för andra – med rätt att arbeta i Sverige, både infödda och utomlandsfödda – genom att de försämrade arbetsvillkoren sprider sig som ringar på vattnet. Avslutningsvis vill jag återgå till detta om hur förtjänstfullhet måste förhandlas även för de som inte har uppehållstillstånd. Det stora problemet här utgörs av de icke insläppta barnen. Att låta barn närmast svälta, förvägra dem även de mest grundläggande och minimala formerna för ekonomiskt stöd är ideologiskt svårt legitimera. När vi hör om ”ankarbarn”, ”skäggbarn”, avsaknad av föräldraansvar, idéer om sänkt åldersgräns för barn, eller när den anti-muslimska satirmagasinet visade en serieteckning på Aylan Kurdi (den treåriga syriska flyktingen som drunknade på väg till Europa) med text som anspelar på att han skulle ha växt upp till att sexuellt trakassera europeiska kvinnor, så handlar det bl.a. om att ta bort bilden av migrantbarn som riktiga, skyddsvärdiga (EUropeiska/svenska) barn. Det handlar om att kunna motivera restriktivare asyl- och flyktingpolitik för alla som anses sakna (tillräckligt) värde och förtjänstfullhet.

[1] van Oorschot, Wim. 2006. ”Making the Difference in Social Europe: Deservingness Perceptions among Citizens of European Welfare States”. Journal of European Social Policy 16(1):23–42. doi: 10.1177/0958928706059829. Meuleman, Bart, Femke Roosma, och Koen Abts. 2020. ”Welfare Deservingness Opinions from Heuristic to Measurable Concept: The CARIN Deservingness Principles Scale”. Social Science Research 85:102352. doi: 10.1016/j.ssresearch.2019.102352.

[2] Esping-Andersen, Gøsta. 1990. The three worlds of welfare capitalism. Cambridge: Polity Press.

[3] Keskinen, Suvi. 2016. ”From Welfare Nationalism to Welfare Chauvinism: Economic Rhetoric, the Welfare State and Changing Asylum Policies in Finland”. Critical Social Policy 36(3):352–70. doi: 10.1177/0261018315624170.
Sainsbury, Diane. 1999. Gender and welfare state regimes. Oxford: Oxford Univ. Press.

[4] De Genova, Nicholas. 2018. ”The “migrant crisis” as racial crisis: do Black Lives Matter in Europe?” Ethnic and Racial Studies 41(10):1765–82. doi: 10.1080/01419870.2017.1361543. Rosen, Rachel, och Sarah Crafter. 2018. ”Media Representations of Separated Child Migrants”. Migration and Society 1(1):66–81. doi: 10.3167/arms.2018.010107.

Share: See me coming

close

GET UPDATES

Read our privacy policy.