Häromdagen, precis innan jul- och nyårshelgerna, träffade jag en före detta socialsekreterare. Eftersom jag är en tråkig person och aldrig slutar vara sociolog, fastnade jag på en kommentar hon gjorde om svårigheterna att förena att vara den hon skulle vilja vara och arbeta inom kommunal socialtjänst med migranter. Hon talade om de gnagande spänningarna i att vilja ge välfärd och hur institutionella regler blockerade eller begränsade detta. Hon berättade om diskussionerna mellan kollegor som blev till två olika sociala miljöer. Den ena där kollegor definierade av arbetsplatsen, reglerna och cheferna skapade en formell vardag, den andra med en mindre grupp kollegor, inte nödvändigtvis vänner, utan personer som delar erfarenheten av svårigheterna att förena att vara den man vill vara och samtidigt göra institutionell socialt arbete i kommunen. Ordet förtjänst (på engelska deservingness), som är ganska ovanligt på svenska, kom aldrig över hennes läppar, men behov och solidaritet gjorde det.
I det följande reflekterar jag kring dessa frågor i relation till fokus för vårt projekt, på migranternas förtjänst och solidaritet, och betonar några av tvetydigheterna i projektets begrepp. I ett tidigare inlägg diskuterade jag kort frågorna om vad en migrant är och hur länge en person är migrant, frågor som hela tiden återkommer i projektet och i tidigare forskning. Denna röra av vad migranter är, indelade i olika administrativa kategorier, migranternas egna skäl och diskurser över migranter, är alltid kopplade till frågor om förtjänst och solidaritet.
Vad är då förtjänst och vilken skillnad gör det om vi skiljer mellan pre-institutionell och institutionell förtjänst (eller för att göra det tydligare mellan förtjänst och berättigande, se Rawls 2000 )? Som sociolog blir jag alltid provocerad av filosofiska diskussioner som försöker diskutera begrepp som är inbäddade i den faktiska socialiteten. Det är inte så att jag är emot abstrakta resonemang, jag tror att det är en nödvändighet inte bara för forskning utan för att leva. Men tanken att vi kan prata om att vara förtjänt utan att koppla det till den socialitet som det utvecklas, praktiseras och förändras i, är svår för mig. I en intressant artikel av Göran Duus-Otterström ”Scheffler om förtjänst och retributiv och distributiv rättvisa” (2007), fann jag en diskussion kring skillnaden mellan pre-institutionell och institutionell värdighet. Även om jag skulle föredra att skilja på olika institutionella förtjänst, tror jag att den grundläggande poängen med att gå in i en institutionell miljö med en förståelse av förtjänst som skiljer sig från institutionen, ganska väl täcker vad jag reagerade på i samtalet med den tidigare socialarbetaren. Jag tror inte att hennes förståelse av förtjänst var pre-institutionell utan snarare en förståelse som utvecklats genom tidigare institutionella erfarenheter, genom familj, vänskap, social rörelseaktivism och/eller utbildning.
Hennes svårighet i att vara anställd som socialarbetare var att institutionell förtjänst (vilket också kan kallas berättigande) inte stämde överens med hennes uppfattning om att socialt arbete borde handla om (förinstitutionell) förtjänst baserat på solidaritet. Socialarbetare är en kategori som kan fångas genom begreppet gatubyråkrater (Lipsky 1980) , anställda i offentlig tjänst som interagerar med kunder och därmed genom handlingsutrymme inte bara implementerar utan de facto gör policyer. Medan graden av autonomi i handlingsutrymmet har diskuterats i forskning (Evans 2004) , kände min bekant att berättigandet som satte ramarna för att arbeta i socialtjänsten inte svarade för hennes förståelse av vad hon såg som nödvändig förtjänst, dvs solidaritet med migranter, och därför lämnade hon organisationen.
Sensmoralen i denna del av berättelsen är både metodologisk och teoretisk. Den metodologiska utmaningen är att utforska likheter, spänningar och konflikter mellan hur förtjänande uttrycks genom individuella förståelser, praktiker och de institutionella regelverken och därmed inte ta för givet att de överensstämmer. Metodmässigt innebär detta en kombination av intervjuer (individen), observationer (praktiken) och dokumentanalys (institution). Även om intervjuer och dokumentanalyser är svåra, är det ännu mer komplext att fånga praktiker genom observationer, särskilt när det sker i förhandlingar inom vad vi kallar mikrooffentligheter, något jag återkommer till inom kort.
Teoretiskt är utmaningen att synliggöra verklighetens rörighet och ändå kunna urskilja mönster, och därigenom bidra till att förstå variationer av förtjänst och dess koppling till solidaritet. Vi vet från tidigare forskning att arbetslösa ”friska” ekonomiskt utblottade och migranter är kategorier som får låga värden vad gäller förtjänst i attitydundersökningar. Den första kategorin är kopplad till idén om ”välfärdsparasiter” som inte vill jobba och gör rätt för sig själva. Diskursmässigt är denna attityd av att se dem som oförtjänta stöd kopplat till vad Ruth Levitas (2005) urskiljer som den moraliska underklass (konservativ) respektive social-integrativa (nyliberal) diskursen där individen hålls fullt ansvarig för sin arbetslöshetsstatus. Den andra kategorin av oförtjänta – migranter – är kopplad till idén om icke-tillhörighet som har teoretiserats med begrepp som välfärdschauvinism ( (Andersen & Bjørklund 1990) eller omsorgsrasism ( (Mulinari & Neergaard 2014) .
Om vi kopplar tillbaka till vårt övergripande projekt, blir analysen än mer komplext då vi utforskar förtjänst och solidaritet i relation till migranter inom mikro-offentligheter (se Rachel Rosens tidigare inlägg och Berg et. Al 2019) . Det är då inte bara den individuella, praktikens handlingsutrymme och den institutionella förtjänsten hos gatubyråkrater som fokuseras, utan dessutom hur förtjänst uttrycks av migranter och representanter från migrantstödjande organisationer. I mikro-offentligheten förhandlas individuella förståelser av förtjänst strukturerad av de institutionella miljöerna.
För att avsluta och gå tillbaka till det snabba samtalet jag hade med min bekant. Idag arbetar hon inom en civilsamhällelig organisation där berättigande och förtjänst är mer i linje med varandra. När jag kommenterade detta med att säga att det låter jättebra svarade hon snabbt nya utmaningar. Dels att säkra extern finansiering från privatpersoner, kommun och stat som skulle tillåta att stödja migranter baserad på organisationens förståelse av förtjänst, dels uppgiften av att förhandla förtjänst med migranter i behov av så mycket och olika former av stöd.
Jag önskade henne god jul och undrar nu om jultomten var snäll mot hennes önskemål.
Referenser
Andersen, J. G. and Bjørklund, T. (1990) Structural changes and new cleavages: The progress parties in Denmark and Norway. Acta Sociologica, 33(1), pp. 195–217.
Berg, M. L., Gidley, B., & Krausova, A. (2019). Welfare micropublics and inequality: Urban super-diversity in a time of austerity. Ethnic and Racial Studies, 42(15), 2723-2742.
Duus-Otterström, G. (2007). Scheffler om förtjänst och retributiv och distributiv rättvisa. Tidskrift för politisk filosofi, 1, 19–40.
Evans, T. (2004). Street-Level Bureaucracy, Social Work and the (Exaggerated) Death of Discretion. British Journal of Social Work, 34(6), 871–895.
Levitas, R. (2005). The inclusive society? Social exclusion and new labour. New York, NY: Palgrave Macmillan.
Lipsky, M. (1980) Street-Level Bureaucracy: The Dilemmas of Individuals in Public Service, New York, Russell Sage Foundation.
Mulinari, D., & Neergaard, A. (2014). We are Sweden Democrats because we care for others: Exploring racisms in the Swedish extreme right. European Journal of Women’s Studies, 21(1), 43–56.
Rawls, J. (2000)A Theory of Justice, Oxford: Oxford University Press.