”Om vi pratar om [mitt] arbete, kanske empati. Inte så mycket solidaritet. Men det är svårt att säga, var slutar empati och [var börjar] solidaritet? För de hänger ihop. Kan man vara solidarisk utan att vara empatisk? Jag vet inte. Vårt jobb gör ont. Det är inte lätt att göra det vi gör.” Afonso
Hänger empati och solidaritet alltid ihop? Och är det möjligt att arbeta solidariskt i en fråga utan att investera några känslor i det arbetet eller i dess sak? Dessa frågor ställs först av Afonso som arbetar på ett interreligiöst centrum i utkanten av en av de större städerna i Sverige. Afonso arbetar som projektledare och stöttar centrets besökare med läxhjälp, arrangerar aktiviteter och samskapar event. Många av dessa besökare lever i samhällets marginaler; några väntar på svar på sin asylansökan, och några lever papperslösa med sina familjer. På ett av våra möten argumenterar Afonso för att vi behöver skilja på vad solidaritet betyder för honom som privatperson respektive som projektledare i centret. ”Vilken vill du höra?” frågar han. ”Båda”, svarar jag. Till en början tycks empati vara ett mer passande begrepp när han talar från sin yrkesroll då han upplever en begränsning utifrån resurserna han och hans kollegor har till sitt förfogande. Solidaritet skulle kännas lite väl att ta i, tycks han säga mellan raderna. Men mycket snart utvecklar han sin tankegång som citatet ovan illustrerar, eftersom han hävdar att man inte kan tala om empati utan att prata om solidaritet – de hänger trots allt ihop. Och jobbet som han och hans kollegor utför är smärtsamt, säger han. Att känna denna smärta och samtidigt känna att man gör något meningsfullt ger honom styrkan att fortsätta det arbete de gör. Men han ifrågasätter det dagligen. I synnerhet de dagar då han är som mest slutkörd. ”Vad är det vi sysslar med?”, är en fråga som är återkommande för Afonso när han tänker på vad det gör med honom. Vad kostar det att göra solidaritetsarbete?
När jag fortsätter reflektera kring görandet av solidaritet med forskningsdeltagarna uppstår snart ett mönster där de flesta deltagarna antingen upplever 1) att solidaritet är ett föråldrat koncept och kan ersättas med mer tidsenliga idéer som humanitet, empati och medmänsklighet eller 2) att det känns som en privat övertygelse som inte går hand i hand med att vara professionell i sitt arbete som myndighetsperson eller i den ideella sektorn. Att göra solidaritet upplevs många gånger som politiskt och som något som deras respektive organisationer inte riktigt kan bedriva. Dock ser de flera närliggande värden som kan överföras till deras arbeten.
Renata, en forskningsdeltagare från ett annat religiöst samfund, som arbetar med papperslösa migranter, berättar om sin upplevelse av de förändringar hon har sett i Sverige sedan slutet av 70-talet, när hon kom från Chile i 20-årsåldern. Då var människor engagerade i sociala rörelser som en del av vardagen minns hon. ”Du vet, den chilenska solidariteten var störst”, berättar hon. När någon höll på att deporteras organiserade folk enorma kampanjer och bokstavligen drog ut migranten ur flygplanet, minns hon. Men så sakta förändrades infrastrukturen för dessa mobiliseringar och Olof Palmes era tog slut. Även Renata genomgick en förändring i sin ideologi när hon började fördjupa sig i sin religiösa tro.
”Jag kallade det solidaritet tills jag var 19, 22 tills jag var 25 år. Men sedan, eftersom jag började utöva min tro mer, kallar jag det empati. […] Det är också bredare. Hur du ser andra människor eller världen och kunskapen.”
I Renatas fall upplevs solidaritet vara otillräckligt för att inrymma hennes perspektiv. I takt med att hon började utöva sin tro i tjugoårsåldern började hon allt mer använda sig av empati för att förstå människor och omvärlden. Hon berättar att hon ser empati som ett bredare koncept och att det inryms i allt.
Efter vårt möte, på väg hem med tunnelbanan, frågar jag mig själv vad det är att känna empati. Att känna starkt med andra, utan att internalisera andras upplevelse som att de vore ens egna. I empatin finns plats för att känna glädje och sorg. Afonso beskriver att han upplever smärta i sitt arbete. Han tycks lida med besökarna på centret och samtidigt verkar det som att denna smärta också motiverar honom att fortsätta med det viktiga arbetet med att skapa en mötesplats för alla dessa personer som utsätts för fattigdom. Han vill något annat, likt Renata. Deras arbete sträcker sig förbi nuet i hopp om en annan framtid.
Sociologen Gerhild Perl (2021) menar att empati är en grundläggande förutsättning för att engagera sig i andra människors tro. Den föregår på så vis solidaritet. Enligt socialantropologen Julia Eckert omfattas solidaritet dock av en transformativ kraft grundad i en kamp mot orättvisor som innebär en ”fantasirik kraft att uppfinna nya institutioner för vård och stöd och därigenom göra världen annorlunda” (Eckert 2020 i Perl 2021, min översättning). Denna kraft, eller bättre sagt detta hopp, är grundläggande för att kunna skapa ett alternativ i det mentala rummet. Och från den platsen, från tankens värld, kan sedan görandet av solidaritet ta plats i det materiella rummet. Perl påminner oss att denna fantasi om en annorlunda värld och empatin att känna med andra individer utgör en stark motpart i en kultur som främjar icke-deltagande och apati. Vi har trots allt inte råd med lyxen att vältra oss i pessimism, för att använda sociologen Paul Gilroys uttryck. Görandet av solidaritet innebär emellertid inte att vägen kommer vara fri från friktion. Olika intressen krockar och varierande positioner kommer oundvikligen leda till motsättningar. Men det är inte farligt eller skadligt för hoppet. Det kan tvärtom ses som en möjlighet att brygga de knutpunkter av dissonans och därmed tillerkänna olikheterna som en tillgång.
När jag blickar tillbaka till samtalen med Afonso och Renata, och deras arbete med att stötta marginaliserade invånare, träder nu även deras dissonanser fram än tydligare. Viljan att göra skillnad men att hålla det inom ramen för en professionell hållning. Vikten av att känna empati och samtidigt se solidaritet som ett koncept som tillhör det förflutna. Och i dessa motsättningar, finns kanske frön till broar som kan leda till hoppet om framtiden.
Referenser